Jag önskar det bästa för dig. <3

Tonight when i looked in the sky i saw a star that died

Tryin to tell myself that my heart is fine

And that im gonna take me through this war i fight

But some days it feels like, i got to many scars inside

So much pain these times,so much hate rising with lies

To many tears so many fears makes me tierd of life

So many sleepless nights feels like im dying inside

To many evil minds that are fighting with I

Start to be really tierd of deamons fuckin my head

Can someone help make dem stop and be dead

Make those voices silent and make my head clean

These endless nights only weed can help me

To get free , To have a good night sleep

Can u see me right here on the street

Rain is fallin on me and i screams and shouts

Beggin for help to get this evil out

 


Kärlek

Så kärlek,
Det finns så många olika sorters kärlek.
Kärlek till en vän, till sin mamma, till ett djur och kärlek till en kille eller tjej.
Många som jag har hållt kärt har jag förlorat på ett eller annat sätt.
Och det har satt sina spår.
Jag är så rädd att bli lämnad och att inte bli älskad tillbaka.
Jag har alltid haft svårt att öppna mig för folk.
Har alltid varit den som håller tillbaka, och håller folk på avstånd.
Nu är det inte så farligt som det varit, innan var det värre.
Antar att jag insett att så länge man inte ger så får man inte. 
Däremot har jag alltid haft ett stor hjärta och älskat dom som står mig närmast så otroligt högt. 
Jag saknar kärleken.
Saknar att få kärlek den där riktiga kärleken.
Det handlar inte om sex, utan att vara helt uppslukad av någon och bara varaså otroligt kär. 
När jag var 14 år så blev jag riktigt kär för första gången.
Det var verkligen något speciellt som jag aldrig upplevt förut. 
Jag tror att jag fann kärleken när jag som mest behövde den.
Det var ett år efter att min mormor dött och jag var faktiskt här i Olofström för att hälsa på min moster som flyttat hit.
Så fort jag såg honom så var det något inom mig som väcktes.
På torget i Karlshamn satt jag i en bil och väntade på den här killen som skulle komma att betyda så mycket för mig.
Det enda jag visste var att det var min mosters tjejs barn som hade en strulig bakrund.
Och jag kommer ihåg hur vi satt och smyg tittade på varandra i bilen, haha.
Det var tydligt att det var något på gång.
Jag minns att sista kvällen satt vi inne på hans rum och lyssnade på musik.
Det var mörkt, tyst och den hängde verkligen i luften.
Den där kyssen.
Men det blev aldrig någon kyss,
För jag var för rädd att släppa in någon i mitt liv.
Och dessutom hade jag ljugit ihop en historia om att jag hade en kille.
Morgonen efter gick jag in i hans rum och kollade på honom när han sov.
Jag var så kär.
Men jag var tvungen att åka och lämnade bara efter mig en blomma han gett mig dagen innan.
När jag kom hem så försökte jag förneka för mig själv hur jag kände.
Vi messade lite, och han hade ringt flera gånger, men jag hade missat det varje gång.
Men en dag så satt jag på bussen på väg hem från träningen.
Och då ringde han.
Han sa att folk hade sagt att han varit annorlunda gentemot innan.
- Du kanske är kär?
Så fort jag sagt det så minns jag att jag tänkte "Men Gud vad säger jag?"
Men jag hade inte fel.
Jag saknar den känslan av att vara så där galet kär.
Att verkligen känna hur hela kroppen pirrar.
Och om jag ska vara ärlig så trodde jag att jag skulle ha det nu.
Det som så många jag känner har.
Pojkvän, vara förlovad, bo tillsammans och planera sin framtid tillsammans. 
Jag hade allt det där, men en dag var inte mina känslor besvarade längre.
Det var en av dom värsta dagarna i mitt liv.
Ibland blir jag förundrad hur jag kan säga så.
Jag menar, jag har varit med om mycket men detta var något speciellt.
Jag behövde verkligen kärleken när den kom till mig. 
Jag mådde så dåligt över min mormors död och det var mycket som hade hänt i mitt liv.
Mormor hade dött, min morfar hade dött, mammas killes pappa hade dött, jag hade flyttat från min mormor och bott hos min moster och därifrån till mormors syster. 
Det hade varit ett hektiskt år.
Min moster flyttade ner hit till Olofström, min mamma flyttade tillbaka till Skokloster där jag bodde och det var en väldigt jobbig tid när min mormor varit sjuk.
Det var så mycket som förändrats på bara ett år. 
Så när jag väl vågade öppna mig för kärleken sög jag åt mig allt jag kunde få.
Och jag var så rädd att förlora honom också.
Så jag blev någon jag idag inte är stolt över.
Men även fast det var slut så gav jag inte upp och väntade på den dagen då det skulle bli vi igen. 
Den dagen kom aldrig och jag insåg att det var dags att gå vidare. 
Sedan två år tillbaka har jag inte tillåtit mig själv att bli kär i någon annan.
Även fast jag velat.
Och de gånger jag försökt har det inte varit detsamma.
Men visst saknar man det.
Speciellt en kväll som ikväll då man sitter hemma själv.
Alla förtjänar att känna den känslan.
Det är det bästa känslan av dom alla.
En dag så kommer jag att känna den känslan igen och denna gången hoppas jag på ett lyckligt slut.
Men visst är det okej att sakna, längta och avundas.
En dag. ♥
 
 
 
 

You're still written in the scars on my heart

 
Right from the start
You were a thief
You stole my heart
And I your willing victim
I let you see the parts of me
That weren't all that pretty
And with every touch you fixed them
Now you've been talking in your sleep oh oh
Things you never say to me oh oh
Tell me that you've had enough
Of our love, our love

Just give me a reason
Just a little bit's enough
Just a second we're not broken just bent
And we can learn to love again
It's in the stars
It's been written in the scars on our hearts
We're not broken just bent
And we can learn to love again

I'm sorry I don't understand
Where all of this is coming from
I thought that we were fine
(Oh we had everything)
Your head is running wild again
My dear we still have everythin'
And it's all in your mind
(Yeah but this is happenin')
You've been havin' real bad dreams oh oh
You used to lie so close to me oh oh
There's nothing more than empty sheets
Between our love, our love
Oh our love, our love

Just give me a reason
Just a little bit's enough
Just a second we're not broken just bent
And we can learn to love again
I never stopped
You're still written in the scars on my heart
You're not broken just bent
And we can learn to love again

Oh tear ducts and rust
I'll fix it for us
We're collecting dust
But our love's enough
You're holding it in
You're pouring a drink
No nothing is as bad as it seems
We'll come clean

Just give me a reason
Just a little bit's enough
Just a second we're not broken just bent
And we can learn to love again
It's in the stars
It's been written in the scars on our hearts
That we're not broken just bent
And we can learn to love again

Just give me a reason
Just a little bit's enough
Just a second we're not broken just bent
And we can learn to love again
It's in the stars
It's been written in the scars on our hearts
That we're not broken just bent
And we can learn to love again
Oh, we can learn to love again
Oh, we can learn to love again
Oh oh, that we're not broken just bent
And we can learn to love again
 
 
 
 
 

Duktig tjej!

God morgon på er! :) sorry för den dåliga uppdateringen som vanligt.


Sitter just nu och röker och ska snart börja göra mig redo för skolan.

Haft en bra helg iaf. I fredags var jag Rebecka, Amanda, Josse och hennes vänner på sliver. Stod ute och köade i typ en och en halv timme för att vi skulle få ett par skor gratis haha. Men vi fördrev tiden ganska bra och lekte lekar. ;) men den sista tiden var hemsk att vänta. Trodde jag skulle pissa ner mig. Var som ett barn på julafton när vi äntligen fick gå in och gå på toa, haha. Efter att vi varit där ett tag drog vi till ett annat ställe som jag inte minns vad de heter. Var där och drack lite jag och Rebecka sen gick vi och åt sen var det dags att dra till bussen. En trevlig kväll med massa skratt. :)

I lördags var jag och tränade och sen var jag bara hemma och tog det lugnt. Och igår tränade jag igen och njöt av de vackra vädret. Lagade mat och lyssnade på musik. Nice! La mig väldigt tidigt för var ganska trött, men vaknat hur många gånger som helst i natt. Men men allt kan ju inte vara perfekt.

Nä, nu är det dags att dra till skolan. Byebye!


5 år och 8 månader men tårarna tar aldrig slut.

Saknar dig så det gör ont.


I can be tough, I can be strong, but not today

Jag försöker gång på gång att vara stark, men jag faller ständigt ner i den mörka avgrunden. Idag är en sån dag då jag fallit ner.. Alldeles för djupt. Jag blickar tillbaka på mitt liv. Hur jag levt och vad jag upplevt. Det går inte att sätta ord på vad det är som tynger mig. Det är bara en massa plurriga bilder som får mig att tappa andan för en sekund. Jag fortsätter att övertyga mig själv om att allt kommer bli bra. Att jag inte ska vika mig. Men en dag som idag är det svårt att tro att allt kommer att bli bra. Jag har svårt att intala mig själv att smärtan bara är tillfällig. Och det gör att jag faller ner ännu ett steg.
Vad är det för mening med livet?
Varför är jag här?
Vad gör jag för mening?

När jag var lite yngre hade jag en vän som alltid fick mig att känna att allt skulle ordna sig. Hela hon utstrålade styrka och glädje. Hon gjorde allt så mycket lättare av att bara finnas där. Jag undrar om hon visste hur mycket jag såg upp till henne, fast det gör jag än idag. Hon fick mig att känna mig stark. Och att jag var värd något så mycket bättre. Jag önskar att jag hade en vän som dig idag .. <3



Vad är det för fel?

Hallå!

Fattar inte hur jag kan vara så trött. Gick och duschade efter förra inlägget och pallade inte ens stå så satt där som ett fån. Sen gick jag ut och slängde mig i soffan med handduken runt mig. Snackade med Kulle så slapp sticka dit. Sen har jag sovit i en och en halv timme. Så nyss ringde mamma och väckte mig. Och avslöjade att jag sov. Nu vet när någon ringer och man sover jätteskönt men måste svara och så försöker man låta pigg. Jo, eller hur att jag gjorde. Mamma direkt ba "Sover du? Gud vad trött du låter!"
Fortfarande inte ätit något. Gick just och tittade in i kylen men vände snabbt om och la mig i soffan igen. Tror inte jag ska ta någon tablett ikväll. Verkar som att dom funkar i ett dygn efter. Nä men ska ta imorgon så får vi se. Annars får jag ringa till läkaren igen. Inte för att jag känner att jag har råd att betala fler tabletter, men ja.

Hoppas ni haft en bra dag iaf. :)


Det är inte krav, det är förväntningar

När jag hittar någon jag tycker om så ser jag upp till dom. Jag ser något unikt hos personen och uppskattar det. Det är väl det positiva. Men det är även lätt att bli sviken. Man tror så gott om personen och sedan visar personen en sida man inte trodde att den hade. Och då blir man sårad. Jag har en förmåga att se något gott i människor. Och när dom sedan visar en sida jag inte trodde fanns så är det ett hårt slag. Någon man sett upp till så mycket. Som man ställt upp för.
Det du säger tror jag på. För att jag vill tro gott om dig. Är jag lättlurad då? Jag vill kunna känna tillit. Om du bara visste hur jag ser dig. Jag vill kunna tro på allt det du säger, men nu bevisar du motsattsen. Så vad ska jag då tro? Det är inga krav jag ställer, men jag tror så gott om dig att det är vad jag förväntar mig.
Jag har blivit sviken så många gånger tack vare detta. Jag vet inte om det är mig själv jag sviker när jag tror så gott om någon? Jag är rädd att jag snart inte kommer kunna lita på folk. Att vara snäll är alltid bra. Men att vara för snäll är inte alltid så bra. Det är lätt att bli uttnytjad. Den som utnyttjar det kanske inte ens själv är medveten om det. Jag är en sån människa att om jag vet att någon har det tufft. Så gör jag allt för att hjälpa. Men när man märker att man bara ger, men aldrig får något tillbaka så börjar man undra. "Vad är det egentligen för vänner man har?" 
Om jag tycker om någon så skulle jag kunna ge hela världen till den personen. Om jag så bara hade en middag kvar så skulle jag dela den med någon som behöver det. Även om jag visste att jag inte skulle ha något själv resten av månaden. Så skulle jag ge det lilla jag har. Ibland undrar jag om folk förstår hur lite jag har, men trotts det delar med mig av de. Nu menar jag inte bara mat, pengar och sånt utan allt.
Om jag har en vän jag verkligen tycker om/ älskar så vill jag att den personen ska veta det. Och då känns det som att det inte räcker med ord. Då vill jag köpa saker, göra mat, på något sätt visa att det är så det är. 
Har hänt många gånger att jag vet att någon av mina vänner väldigt gärna vill ha något, men inte har råd eller kan få det. Då tex får jag den känslan att jag vill ge personen det. Även om jag vet att jag egentligen inte har råd eller kan.
Jag hatar att be om hjälp. Fast jag ibland måste. Och självklart så gör jag det. Men inte i onödan. Jag vill inte vara en börda för någon annan. För ett tag sen fick jag höra att jag måste klara mig själv och stå på egna ben. Att jag inte alltid kan få hjälp. Och det satte sig väldigt i mig. För jag har alltd hatat att be om hjälp, men när jag inte får den hjälp jag tror att jag ska få kan jag kanske ses som att jag kräver hjälp, men det är inte så det är. Utan om jag behöver hjälp går jag till den personen jag tror kan hjälpa mig med just detta och sedan märker att inte så var fallet så blir jag förvirrad. För personen kan hjälpa, men väljer att inte göra det. Då känner jag som jag beskrev ovan. Att jag tror för gott om folk. 
Just nu vet jag inte riktigt vad jag svamlar om för att jag känner så många olika känslor att jag inte vet vad det är jag känner. Det enda jag vet är att jag gör allt jag kan för att hjälpa dom som behöver det och då antar jag att jag hoppas och tror att jag ska få samma sak tillbaka. 
Jag har alltid fått ta stort ansvar. Mer än jag borde och mer än dom flesta. Jag har alltd varit självständig och lillgammal. Jag är glad för det, men ibland är det skönt att ha någon att luta sig mot när stormen är som värst. 
 
 

Min bekännelse till mig själv.

Jag har slutat att anstränga mig i saker som jag borde. Det känns som att när jag väl gör det så är jag ändå inte tillräckligt bra. Så varför ens försöka? På något sätt så känns det som att jag alltid misslyckas. Vad jag än gör så är jag inte tillräcklig. Jag känner mig nästan alltid underlägsen alla andra. Känns som att dom har något som inte jag har.
Det är något jag kämpar med varje dag. Att intala mig själv att jag är bra, att jag är bra precis som jag är. Men det brukar oftast sluta med att jag tänker "Vem försöker jag lura? Jag är inte så bra som alla andra. Inte lika smal, snygg, duktig, smart." 
Med dessa tankarna så måste jag hela tiden överträffa mig själv. Och när jag inser att jag ännu en gång misslyckats så faller jag ner ett steg i min egen lilla skala. Det kan vara så simpla saker. Behöver inte vara något stort. 
Hur blev jag såhär? Vad har gjort mig så nertryckt i mig själv? Under dom senaste månaderna har jag börjat inse sånna här saker. Och försökt förstå mig på det. Vad det kommer ifrån och varför. Och det känns faktiskt bra. Att jag har insikt i hur jag är och börjar förstå mig på varför.
Jag är nog väldigt speciell tror jag. Övertänker lätt saker. Små saker blir till stora ibland liksom. Bara en kommentar från någon kan uppehålla mina tankar en längre tid. Jag gör nog ibland saker mer komplicerade än var dom egentligen är. Ingen bra egenskap!  Har även börjat fundera på om jag har någon diagnos. Är ju inte helt omöjligt. Var och varannan människa springer ju omkring med massa diagnoser och bokstäver nu för tiden. Varför inte jag liksom? Eller så är jag bara så ärrad. Vad vet jag. Skadar ju inte att testa sig. 
Detta är något jag aldrig uttryckt förut. Till någon. Och egentligen så vet jag inte om jag borde publicera detta inlägget. Kommer det att komma tillbaka till mig som något negativt? 
Jag tror att det är bra för mig att få ur mig det här. Tror det på något sätt kan få mig att bearbeta mig själv. Se mig själv och vad jag behöver jobba med hos mig själv.
 
Jag har mina brister. Absolut, men ett hopplöst fall är jag nog inte.
 


 
 
 
 

Du fick mig att känna mig älskad.

Dom säger att jag ska glömma dig, men hur ska jag kunna glömma dig? Efter allt som hänt och allt vi gått igenom tillsammans. Jag kan inte det. Det är inte de att jag är kär. Det är jag inte, men du kommer alltid vara speciell för mig. Varför ska man glömma någon som betyder något? 
Ibland känns det som att ingen kan vara den jag vill att dom ska vara. Att ingen kan ge mig det du gav mig. Jag vill bara känna det jag kände för dig med någon annan. Är det för mycket begärt? Jag saknar det. Den där känslan av att vara älskad av någon. Varför kan jag inte få känna det? Känna att någon vill ha mig lika mycket som jag vill ha den. Veta att man betyder något. Det är allt jag vill ha. När jag hade det behövde jag inget annat. 
Den glädjen jag kände då. Den går inte beskriva. 
Saknar att sakna, saknar att älska. 
 
 
Du fick mig att känna allt det där jag saknar nu. 
 
 

Vila i frid Sebastian

För några dagar sen när jag loggade in på fb så hade en vän skrivit en text om en barndomsvän. Deras minnen osv. Och avslutade med vila i frid. När jag läste det så fattade jag ingenting. Kände nämligen denna killen han skrev om när jag var mindre. Tänkte att det var ett skämt. Så jag fortsätter bläddra ner och ser återigen en text till Sebastian. Den känslan jag fick då var en konstig känsla. Det var verkligen sant.
Detta påverkar mig ganska mycket faktiskt. Även om vi inte känt varandra på så många år så blir jag riktigt ledsen. Vi gick i samma klass och han var den snälla killen som ändå var lite tuff sådär. När jag tänker på det som hänt så kan jag inte förstå det. Han var inte sån. Någon som gjorde så. Tycker så synd om hans familj. Hans bror. Och alla hans vänner. Varje dag sen detta hände lägger folk upp bilder på honom och att dom varit och tänt ljus. Jag vet inte varför det påverkat mig så mycket som det gjort. Finns nog anledningar, men inget jag vill ta upp här.

Det jag vill säga är att jag verkligen beklagar sorgen till alla dom som kände honom. Vill inte tänka på hur dåligt man mått om han hade varit min vän än idag.

Var rädda om varandra. Och berätta hellre en gång för mycket än för lite hur mycket du tycker om någon och vad personen betyder för dig.

Hoppas du har funnit frid Sebastian Blaszkowski! <3






Då far jag hem igen då.

Heej! :)


Varit dålig på att uppdatera, men man får ju ta vara på tiden när man väl är hemma och hälsar på. :). Varit riktigt kul! Kommer bli skönt att komma hem också. Saknat alla tokiga idioter hemma! ;)
Den senaste veckan har varit lugn. Bara umgåtts med Peter och Paula. Och andra såklart, men främst dom.
Var uppe på puben med Peter, Patrik, Paula, Linus, Alexandra. Tror de va alla? :O. Men sen så stack vi hem till Paula när dom stängde och satt där. Vi och några till. Var trevligt. :) drack lite för mycket bara. Hade ingen balans, haha men annars skötte jag mig! ;) dansade och hade mig bara! Haha. Lite roligt ska man väl ha?

Nu sitter jag på tåget påväg in till stan. Tung väska har jag iaf! Men som tur var så köpte jag en riktig resväska. Annars hade det blivit jobbigt. Lila var den hihi! Väldigt färgglad är jag. Röd jacka, lila resväska och rosa "handväska" haha.

Hörs snart igen!


Jag saknar dig!

Ska bli så kul att träffa dig igen! :)
Hade gärna fått en bamsekram av dig ikväll. Du betyder mer än du anar. <3


Stockholm

Oh vad jag längtar tills jag ska till Stockholm!! Bara få sticka härifrån lite. Hoppas att jag får tillbaka lite energi när jag är där uppe! Det behöver jag. Är så slö hela tiden.
Igår snackade jag med Hannah och Amanda på Skype. Det var faktiskt riktigt kul! :) var svin länge sen jag pratade, pratade med Hannah. Så ska bli skit kul att träffa henne och Amanda. Längtade verkligen hem igår när vi snackade och sen när jag skulle sova. Hehe!

Idag var det meningen att jag skulle sticka till Fiha men hon svarar inte så vet inte hur det blir med det. Sen skulle jag möjligtvis träffa Sonny men han svarar inte heller. Dom ligger väl bakfulla sen igår. ;)

Vi får se, hoppas det händer något i kväll.


En dag

Här sitter jag nu, det är annorlunda gentemot då

men ändå kan de få mig att må som få

Jag var nära att sabba allt

Allt för mig själv

Men jag såg att jag var på väg mot ett tåg

Som skulle ta mig härifrån

Nu ska jag ta mig upp, men jag ramlar ständigt ner

Jag försöker varje dag, men ibland faller jag ner

Ner alldeles för djupt i mitt svarta hål, dit ingen når

Jag stänger av

Inget finns då kvar

 

Jag har bara stillbilder kvar av mitt rätta jag

Idag så hoppas jag att få mitt svar på vem jag var

Att ändra om mitt liv till att bli något positiv

 är mitt hopp om att bli mitt rätta jag en dag

 

 

 
 

Folk bryr sig mer än man tror!

Hej på er! :)

Inte bloggat på ett par dagar nu, men inte varit hemma så mycket denna veckan.

Mycket som "hänt" den senaste veckan som fått mig att tänka till lite. Träffat två stycken som jag inte sett eller pratat med på jättelänge. Men trotts det så vet dom saker och bryr sig. Det värmer verkligen! Och de som förvånar mig är att jag aldrig tänkt att dom skulle bry sig på det sättet. Så var en trevlig överraskning! :)

Nu är jag hemma iaf och bara tar det lugnt. Skönt när man inte varit hemma speciellt mycket denna veckan. Har märkt att jag fan inte kommer ihåg vad jag gör nuförtiden. Haha, eller ja vet vad jag gjort men inte vilken dag osv.

Nästa fredag bär det av hem till Stockholm. :) Ska bli riktigt kul! Saknar folk där hemma! Även om jag bor här nere i Blekinge så är Stockholm fortfarande hemma! Ska bli så kul att träffa mamma, Paula, Peter, Amanda och sen kanske jag ska träffa Hannah, My med flera. Ska bli riktigt härligt! Var svin länge sen nu. Var nog förra sommaren om jag inte minns helt fel. Herregud!
Sen ska jag träffa min syster Angelica! :) ska bli så spännande! Sen ska jag höra med Johannes min brorsa om han har tid. Han har ju mycket att göra. Ganska nybliven pappa, jobb och sen två band. :) Vi får helt enkelt se. Men är där uppe i drygt två veckor iaf. Så får väl be någon att komma hit och kolla till lägenheten och vattna min ensamma lilla blomma haha! Får ju försöka ta hand om den när det är den enda jag har! ;)

Ni får ha det så bra så hörs vi snart igen! <3


Dessa nätter verkar aldrig ta slut.

Nätter som dessa verkar aldrig ta slut. Man bara ligger och vänder och vrider sig. Så mycket som kommer upp. Tankarna bara flyger från den ena sidan till den andra. Inatt kommer tankar om när jag var liten. Det är sånt man bara vill glömma. Det var på den tiden man bara var ett litet barn. Så oskyldig, men ändå så utsatt. Jag försöker tänka att det finns dom som haft det mycket värre. Men dom tankarna verkar inte hjälpa nu. Jag tänker att de jag varit med om påverkar mig än idag. Det har satt sina spår. Vare sig jag vill eller inte. Jag hade inte gjort något för att förtjäna det jag var med om. Men nu förtiden så känns det som att jag själv sätter mig i skiten. Att jag förtjänar det. Jag får skylla mig själv typ. Men det kanske inte är så konstigt trotts allt att man är som man är. Jag har börjat förstå mer och mer att jag gör som jag gör och är som jag är för det jag varit med om påverkar mig så pass mycket.
Ibland känner jag bara att vad har jag varit med om egentligen som kan sätta sånna spår? Men när jag väl tänker igenom det så är det en hel del. Så mycket man aldrig sagt. Även om man öppnat sig och trott att man delat med sig av så mycket. Så är det egentligen bara en sån liten del av allt de jag minns som plågar mig än idag.
Men trotts allt jag genomgått så är jag tacksam. Tänk vilket bra liv jag har ändå! Jag har mina fina vänner och folk som verkligen älskar och bryr sig om mig. Det finns din som inte har någon. Jag har en fin lägenhet. Bara det liksom! Inte allt för många 18 åringar som har en egen lägenhet om man tänker efter. Jag har mat, pengar, kläder. Jag har det jag behöver. Visst jag har långt ifrån allt. Men jag har så mycket att vara tacksam över.
Dom senaste dagarna har jag även verkligen insett att jag betyder mer för vissa än jag trott. Att folk bryr sig mer än man anar. Det känns som att jag börjar komma på fötter igen. Och den känslan är obeskrivlig. Jag känner mig så stark. Jag är långt ifrån perfekt, men jag är fan bra jag med! Jag är stolt över mig själv. Att jag är den jag är. Jag har mina brister och problem. Men det jag måste komma ihåg är att jag är stark och att jag klarar detta bara jag ger mig fan på det! Det kommer komma dagar då jag känner mig helt värdelös, men idag är jag stark!

Tack till alla som finns där för mig. Utan er... Då vet jag inte vad jag hade gjort! <3


Du sa åt mig att gå

Jag var kanske inte den bästa. Jag gjorde saker jag inte fick precis som det brukar vara när man är tonåring. Men du förstod aldrig varför. Jag försökte förklara varför jag var som jag var och gjorde det jag gjorde, men du sa att det bara var bortförklaringar och att jag alltid hade något att skylla på. Men så var det inte. Jag ville bara så gärna att du skulle förstå.
Jag har faktiskt inte saknat dig som jag kanske borde gjort. Men det är nog för att det du gjorde var så fel. Det är något jag alltid kommer stå fast vid. Du var den som var vuxen och jag var den som klassades som tonåring. Du ville inte ha kvar mig kvar i ditt hus, i ditt liv. Men allt jag behövde var någon som fanns där. Och det borde du gjort.Men det du gjorde var att sätta mig i skiten.  Allt du sa allt du gjorde. Hur kan man göra så mot någon man älskar? Du tror du vet så mycket om mig, men du har fel. Jag är inte som jag var då. Så sluta prata om mig, sluta skriva om mig och sluta tänka på mig. För du skiter ju i mig och vad jag gör säger du. Men uppenbarligen inte? Det som är så skönt är att jag inte saknar dig. Men jag hatar det du gjort mot mig. Och det är något jag blir påmind om alldeles för ofta.
Jag vet inte vad du tror att du vet att jag sagt eller tycker men du har fel. Jag har lämnat dig ifred för länge sen, så kan du nu vara snäll att göra detsamma med mig. Jag vill aldrig mer höra att du öppnat din käft om mig igen.
Jag menar det jag skriver nu så ta mig på allvar. Du kan tro att du har en perfekt familj men det har du inte. Om du bara visste.. Men det är kanske därför du hackar på mig för att må bättre själv och slippa se skiten du själv väljer att blunda för. Öppna ögonen för helvete! Alla vet utom du.

En dag kommer du att ångra vad du gjort. Om du ens har ett samvete.. Jag börjar tvivla.

Nu vill jag bara tacka dig. Tack för att du visat mig vem du är. Jag är så tacksam att jag slipper ha någon som du i mitt liv.


Något gammalt inlägg

Ser du på mig som jag ser på dig?
Tänker du på mig idag?
Längtar du någon gång tillbaka då det var bara du och jag.
Har du någon gång tänkt att det borde vara vi?
Har du någonsin pratat om mig med någon annan och sagt hur bra du tycker om mig?
Har du förknippat mig med något?


Nä, antagligen inte för du är du..



Today i cried but i don't know why

Har du någon gång känt att det inte längre är värt att andas?
Har du tappat din livsglädje levt i en värld som ramlar?
Finns det något efter döden? eller stannar man här?
Lever man vidare fastän själen faller i sär?
Vad är meningen med livet när ångest tar över?
När man inte har någon som torkar tåren i mörket

 

Jag kollar mig i speglen men passar inte in i denna värld
ser människor runt omkring men ändå är jag ensam här
hatet syns så tydligt i min döda blick
när ångest kommer är den ända medicinen att röka spliff
har du känt att du inte borde vara kvar lämna allt
Förstår du hur solen kan skina men allt kan kännas kallt?
kan du se mitt leende som döljer min tomma blick
kan du läsa mina tankar och förstå om jag vill somna in
har du känt hur väggarna krymper och allting blir mörkt

 

Ibland så orkar man inte längre man vill bara tända en skunk
Ibland så vill man inte längre man längtar dit upp
ibland så vill man ta kniven och ta livet kanske svälja ner piller
det är såna dagar då allt är mörkt och man längtar till himlen
ibland så lyser solen men molnen finns där hela tiden

Mörker väntar runt hörnet och man får kämpa genom livet
Men ibland så tappar man gnistan tappar hoppet om kampen
då man vill ta hoppet från kanten men stoppas av kraften
från kärleken till nära och kära till familj och vänner

 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0