IdaJennyMarieBerglund

Tonight when i looked in the sky i saw a star that died

Tryin to tell myself that my heart is fine

And that im gonna take me through this war i fight

But some days it feels like, i got to many scars inside

So much pain these times,so much hate rising with lies

To many tears so many fears makes me tierd of life

So many sleepless nights feels like im dying inside

To many evil minds that are fighting with I

Start to be really tierd of deamons fuckin my head

Can someone help make dem stop and be dead

Make those voices silent and make my head clean

These endless nights only weed can help me

To get free , To have a good night sleep

Can u see me right here on the street

Rain is fallin on me and i screams and shouts

Beggin for help to get this evil out

 

Så kärlek,

Det finns så många olika sorters kärlek.

Kärlek till en vän, till sin mamma, till ett djur och kärlek till en kille eller tjej.

Många som jag har hållt kärt har jag förlorat på ett eller annat sätt.

Och det har satt sina spår.

Jag är så rädd att bli lämnad och att inte bli älskad tillbaka.

Jag har alltid haft svårt att öppna mig för folk.

Har alltid varit den som håller tillbaka, och håller folk på avstånd.

Nu är det inte så farligt som det varit, innan var det värre.

Antar att jag insett att så länge man inte ger så får man inte. 

Däremot har jag alltid haft ett stor hjärta och älskat dom som står mig närmast så otroligt högt. 

Jag saknar kärleken.

Saknar att få kärlek den där riktiga kärleken.

Det handlar inte om sex, utan att vara helt uppslukad av någon och bara varaså otroligt kär. 

När jag var 14 år så blev jag riktigt kär för första gången.

Det var verkligen något speciellt som jag aldrig upplevt förut. 

Jag tror att jag fann kärleken när jag som mest behövde den.

Det var ett år efter att min mormor dött och jag var faktiskt här i Olofström för att hälsa på min moster som flyttat hit.

Så fort jag såg honom så var det något inom mig som väcktes.

På torget i Karlshamn satt jag i en bil och väntade på den här killen som skulle komma att betyda så mycket för mig.

Det enda jag visste var att det var min mosters tjejs barn som hade en strulig bakrund.

Och jag kommer ihåg hur vi satt och smyg tittade på varandra i bilen, haha.

Det var tydligt att det var något på gång.

Jag minns att sista kvällen satt vi inne på hans rum och lyssnade på musik.

Det var mörkt, tyst och den hängde verkligen i luften.

Den där kyssen.

Men det blev aldrig någon kyss,

För jag var för rädd att släppa in någon i mitt liv.

Och dessutom hade jag ljugit ihop en historia om att jag hade en kille.

Morgonen efter gick jag in i hans rum och kollade på honom när han sov.

Jag var så kär.

Men jag var tvungen att åka och lämnade bara efter mig en blomma han gett mig dagen innan.

När jag kom hem så försökte jag förneka för mig själv hur jag kände.

Vi messade lite, och han hade ringt flera gånger, men jag hade missat det varje gång.

Men en dag så satt jag på bussen på väg hem från träningen.

Och då ringde han.

Han sa att folk hade sagt att han varit annorlunda gentemot innan.

- Du kanske är kär?

Så fort jag sagt det så minns jag att jag tänkte "Men Gud vad säger jag?"

Men jag hade inte fel.

Jag saknar den känslan av att vara så där galet kär.

Att verkligen känna hur hela kroppen pirrar.

Och om jag ska vara ärlig så trodde jag att jag skulle ha det nu.

Det som så många jag känner har.

Pojkvän, vara förlovad, bo tillsammans och planera sin framtid tillsammans. 

Jag hade allt det där, men en dag var inte mina känslor besvarade längre.

Det var en av dom värsta dagarna i mitt liv.

Ibland blir jag förundrad hur jag kan säga så.

Jag menar, jag har varit med om mycket men detta var något speciellt.

Jag behövde verkligen kärleken när den kom till mig. 

Jag mådde så dåligt över min mormors död och det var mycket som hade hänt i mitt liv.

Mormor hade dött, min morfar hade dött, mammas killes pappa hade dött, jag hade flyttat från min mormor och bott hos min moster och därifrån till mormors syster. 

Det hade varit ett hektiskt år.

Min moster flyttade ner hit till Olofström, min mamma flyttade tillbaka till Skokloster där jag bodde och det var en väldigt jobbig tid när min mormor varit sjuk.

Det var så mycket som förändrats på bara ett år. 

Så när jag väl vågade öppna mig för kärleken sög jag åt mig allt jag kunde få.

Och jag var så rädd att förlora honom också.

Så jag blev någon jag idag inte är stolt över.

Men även fast det var slut så gav jag inte upp och väntade på den dagen då det skulle bli vi igen. 

Den dagen kom aldrig och jag insåg att det var dags att gå vidare. 

Sedan två år tillbaka har jag inte tillåtit mig själv att bli kär i någon annan.

Även fast jag velat.

Och de gånger jag försökt har det inte varit detsamma.

Men visst saknar man det.

Speciellt en kväll som ikväll då man sitter hemma själv.

Alla förtjänar att känna den känslan.

Det är det bästa känslan av dom alla.

En dag så kommer jag att känna den känslan igen och denna gången hoppas jag på ett lyckligt slut.

Men visst är det okej att sakna, längta och avundas.

En dag. ♥

 

 

 

 

Jag har gjort mina misstag, men idag vet jag det och är en bättre människa än jag varit. 

Jag har gjort saker jag inte kan göra ogjorda, men det har vi väl alla?

Jag har gjort saker jag ångrar.

Men idag vet jag bättre.

Det är inte alltid lätt.

Antar att det är så livet är.

Orättvist och hårt.

Men vad ska man göra? Lägga sig ner och ge upp?

Ibland vill man bara att allt ska försvinna. Allt det där onda.

Men jag tror att så länge man lever så lär man.

Ju mer man går igenom ju starkare blir man. Även om man själv inte märker eller tror det.

På ett sätt så önskar jag att allt det onda och hemska jag varit med om ska förvinna.

Att jag ska glömma det.

Men å andra sidan så vill jag ha med mig det hela livet. Och lära mig av det. 

Bra som dåligt.

Det som hänt och det som varit har gjort mig till den jag är idag. 

Jag är inte perfekt. Verkligen inte. Men vem är det? Ingen!

Jag är däremot en så mycket bättre människa än jag varit.

Men sedan tänker jag att jag kunde varit så mycket värre. Det är så många som väljer fel väg i livet.

Den enkla vägen.

Jag hade kunnat vara en av dom, men jag har lärt mig av det jag sett och gjort.

När livet kämpade emot mig och gav mig möjligheten att välja den enkla vägen så tog jag mig i kragen

och slog tillbaka.

Jag önskar att fler gjorde det.

Jag känner så många som valt den lätta vägen. Som har slutat att kämpa. Och tappat gnistan.

Det är hemskt att se när någon man älskar och bryr sig om väljer fel väg.

Man vet det, men man kan inget göra.

Det enda man kan göra är att finnas där och försöka få dom att vakna upp och inse att det inte är försent att ändra sig. 

Det är de aldrig.

Så många gånger jag försökt att få folk att förstå.

Men som sagt, det är deras liv, deras val.

Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Jag har blundat för problem för att det varit lättare än att inse att jag inte kan göra något.

Att jag inte kan hjälpa. 

En sak är iaf säker.

Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om livet sen jag flyttade.

Idag vet jag vem jag är.

Det gjorde jag inte för ett år sedan.

Då var jag så förvirrad och förkrossad. 

På ett sätt så är jag samma Ida som jag alltid varit, men ändå helt annorlunda. 

Jag är och tänker så olikt från hur jag gjorde då.

Förr hade jag ingen som helst självrespekt. Jag var självdestruktiv och trodde inte jag var värd bättre.

Och när jag ser tillbaka så tycker jag synd om den tjejen. 

Den tjejen var värd så mycket mer än hon bara visste. Hon hade bara tappat bort sig själv. 

Och det är så lätt hänt.

När man tappar bort sig själv och inte vet vem man är längre, det är då man kommer till dethär valet.

Den lätta vägen eller den svåra.

Så är det ju med allt egentligen. 

Men först måste man tänka till och fråga sig själv: Vem vill jag vara? Och vad gör mig lycklig?

Och sedan sträva efter det. Under tiden kanske allt känns svårt och hopplöst, men tillslut så ser man skillnad. Så som jag gör idag. 

Sätt mål och fullfölj dom!

Det behöver inte vara världens största grej. Men ifrågasätt dig själv och din egen vilja.

Jag har fått välja bort saker och personer från mitt liv för att jag ska kunna må bättre och komma dit jag vill i livet.

Det har inte varit lätt och det är de fortfarande inte, men jag tror att i slutändan så kommer det vara värt det.

De jag valt bort fick mig att vara kvar på samma ruta/ ställe i livet. Ett ställe som inte var bra för mig.

Det är svårt.

Vissa dagar är svårare än andra, men det har gått förvånansvärt bra.

Idag är en sån dag då jag saknat flera av de saker jag valt bort.