IdaJennyMarieBerglund

När jag hittar någon jag tycker om så ser jag upp till dom. Jag ser något unikt hos personen och uppskattar det. Det är väl det positiva. Men det är även lätt att bli sviken. Man tror så gott om personen och sedan visar personen en sida man inte trodde att den hade. Och då blir man sårad. Jag har en förmåga att se något gott i människor. Och när dom sedan visar en sida jag inte trodde fanns så är det ett hårt slag. Någon man sett upp till så mycket. Som man ställt upp för.

Det du säger tror jag på. För att jag vill tro gott om dig. Är jag lättlurad då? Jag vill kunna känna tillit. Om du bara visste hur jag ser dig. Jag vill kunna tro på allt det du säger, men nu bevisar du motsattsen. Så vad ska jag då tro? Det är inga krav jag ställer, men jag tror så gott om dig att det är vad jag förväntar mig.

Jag har blivit sviken så många gånger tack vare detta. Jag vet inte om det är mig själv jag sviker när jag tror så gott om någon? Jag är rädd att jag snart inte kommer kunna lita på folk. Att vara snäll är alltid bra. Men att vara för snäll är inte alltid så bra. Det är lätt att bli uttnytjad. Den som utnyttjar det kanske inte ens själv är medveten om det. Jag är en sån människa att om jag vet att någon har det tufft. Så gör jag allt för att hjälpa. Men när man märker att man bara ger, men aldrig får något tillbaka så börjar man undra. "Vad är det egentligen för vänner man har?" 

Om jag tycker om någon så skulle jag kunna ge hela världen till den personen. Om jag så bara hade en middag kvar så skulle jag dela den med någon som behöver det. Även om jag visste att jag inte skulle ha något själv resten av månaden. Så skulle jag ge det lilla jag har. Ibland undrar jag om folk förstår hur lite jag har, men trotts det delar med mig av de. Nu menar jag inte bara mat, pengar och sånt utan allt.

Om jag har en vän jag verkligen tycker om/ älskar så vill jag att den personen ska veta det. Och då känns det som att det inte räcker med ord. Då vill jag köpa saker, göra mat, på något sätt visa att det är så det är. 

Har hänt många gånger att jag vet att någon av mina vänner väldigt gärna vill ha något, men inte har råd eller kan få det. Då tex får jag den känslan att jag vill ge personen det. Även om jag vet att jag egentligen inte har råd eller kan.

Jag hatar att be om hjälp. Fast jag ibland måste. Och självklart så gör jag det. Men inte i onödan. Jag vill inte vara en börda för någon annan. För ett tag sen fick jag höra att jag måste klara mig själv och stå på egna ben. Att jag inte alltid kan få hjälp. Och det satte sig väldigt i mig. För jag har alltd hatat att be om hjälp, men när jag inte får den hjälp jag tror att jag ska få kan jag kanske ses som att jag kräver hjälp, men det är inte så det är. Utan om jag behöver hjälp går jag till den personen jag tror kan hjälpa mig med just detta och sedan märker att inte så var fallet så blir jag förvirrad. För personen kan hjälpa, men väljer att inte göra det. Då känner jag som jag beskrev ovan. Att jag tror för gott om folk. 

Just nu vet jag inte riktigt vad jag svamlar om för att jag känner så många olika känslor att jag inte vet vad det är jag känner. Det enda jag vet är att jag gör allt jag kan för att hjälpa dom som behöver det och då antar jag att jag hoppas och tror att jag ska få samma sak tillbaka. 

Jag har alltid fått ta stort ansvar. Mer än jag borde och mer än dom flesta. Jag har alltd varit självständig och lillgammal. Jag är glad för det, men ibland är det skönt att ha någon att luta sig mot när stormen är som värst.