Kärlek
Så kärlek,
Det finns så många olika sorters kärlek.
Kärlek till en vän, till sin mamma, till ett djur och kärlek till en kille eller tjej.
Många som jag har hållt kärt har jag förlorat på ett eller annat sätt.
Och det har satt sina spår.
Jag är så rädd att bli lämnad och att inte bli älskad tillbaka.
Jag har alltid haft svårt att öppna mig för folk.
Har alltid varit den som håller tillbaka, och håller folk på avstånd.
Nu är det inte så farligt som det varit, innan var det värre.
Antar att jag insett att så länge man inte ger så får man inte.
Däremot har jag alltid haft ett stor hjärta och älskat dom som står mig närmast så otroligt högt.
Jag saknar kärleken.
Saknar att få kärlek den där riktiga kärleken.
Det handlar inte om sex, utan att vara helt uppslukad av någon och bara varaså otroligt kär.
När jag var 14 år så blev jag riktigt kär för första gången.
Det var verkligen något speciellt som jag aldrig upplevt förut.
Jag tror att jag fann kärleken när jag som mest behövde den.
Det var ett år efter att min mormor dött och jag var faktiskt här i Olofström för att hälsa på min moster som flyttat hit.
Så fort jag såg honom så var det något inom mig som väcktes.
På torget i Karlshamn satt jag i en bil och väntade på den här killen som skulle komma att betyda så mycket för mig.
Det enda jag visste var att det var min mosters tjejs barn som hade en strulig bakrund.
Och jag kommer ihåg hur vi satt och smyg tittade på varandra i bilen, haha.
Det var tydligt att det var något på gång.
Jag minns att sista kvällen satt vi inne på hans rum och lyssnade på musik.
Det var mörkt, tyst och den hängde verkligen i luften.
Den där kyssen.
Men det blev aldrig någon kyss,
För jag var för rädd att släppa in någon i mitt liv.
Och dessutom hade jag ljugit ihop en historia om att jag hade en kille.
Morgonen efter gick jag in i hans rum och kollade på honom när han sov.
Jag var så kär.
Men jag var tvungen att åka och lämnade bara efter mig en blomma han gett mig dagen innan.
När jag kom hem så försökte jag förneka för mig själv hur jag kände.
Vi messade lite, och han hade ringt flera gånger, men jag hade missat det varje gång.
Men en dag så satt jag på bussen på väg hem från träningen.
Och då ringde han.
Han sa att folk hade sagt att han varit annorlunda gentemot innan.
- Du kanske är kär?
Så fort jag sagt det så minns jag att jag tänkte "Men Gud vad säger jag?"
Men jag hade inte fel.
Jag saknar den känslan av att vara så där galet kär.
Att verkligen känna hur hela kroppen pirrar.
Och om jag ska vara ärlig så trodde jag att jag skulle ha det nu.
Det som så många jag känner har.
Pojkvän, vara förlovad, bo tillsammans och planera sin framtid tillsammans.
Jag hade allt det där, men en dag var inte mina känslor besvarade längre.
Det var en av dom värsta dagarna i mitt liv.
Ibland blir jag förundrad hur jag kan säga så.
Jag menar, jag har varit med om mycket men detta var något speciellt.
Jag behövde verkligen kärleken när den kom till mig.
Jag mådde så dåligt över min mormors död och det var mycket som hade hänt i mitt liv.
Mormor hade dött, min morfar hade dött, mammas killes pappa hade dött, jag hade flyttat från min mormor och bott hos min moster och därifrån till mormors syster.
Det hade varit ett hektiskt år.
Min moster flyttade ner hit till Olofström, min mamma flyttade tillbaka till Skokloster där jag bodde och det var en väldigt jobbig tid när min mormor varit sjuk.
Det var så mycket som förändrats på bara ett år.
Så när jag väl vågade öppna mig för kärleken sög jag åt mig allt jag kunde få.
Och jag var så rädd att förlora honom också.
Så jag blev någon jag idag inte är stolt över.
Men även fast det var slut så gav jag inte upp och väntade på den dagen då det skulle bli vi igen.
Den dagen kom aldrig och jag insåg att det var dags att gå vidare.
Sedan två år tillbaka har jag inte tillåtit mig själv att bli kär i någon annan.
Även fast jag velat.
Och de gånger jag försökt har det inte varit detsamma.
Men visst saknar man det.
Speciellt en kväll som ikväll då man sitter hemma själv.
Alla förtjänar att känna den känslan.
Det är det bästa känslan av dom alla.
En dag så kommer jag att känna den känslan igen och denna gången hoppas jag på ett lyckligt slut.
Men visst är det okej att sakna, längta och avundas.
En dag. ♥
Kommentarer
Trackback
