Jag vågade inte ta steget.
Även efter att allt tog slut så fanns du där.
Du gjorde det du trodde var bäst för mig.
Jag fick sova hos dig för att inte må så dåligt.
Slippa gråta mig till sömns.
Men jag visste att jag var tvungen att ta steget ur allt det där.
Men jag ville inte.
Så många nätter jag bara låg och kollade på dig och smekte din kropp och tänkte att detta kunde vara sista gången jag fick göra det.
Jag minns när du sa det.
Jag trodde aldrig tårarna skulle ta slut.
Jag kramade dig hårt och smekte din hals.
Jag ville vara stark.
Jag ville inte att du skulle se mig så, men jag kunde inte låta dig gå.
Skulle jag förlora dig?
Det värsta tänkbara var att du inte skulle finnas i mitt liv.
Och tillsut blev det så.
Men jag vet att du försökte.
Tillslut kunde du inte ta det längre.
Alla gånger du tröstade mig.
När jag grät för att det var slut.
Det var jag som sabbade det.
Jag är så ledsen för det.
Jag hade kunnat ha dig i mitt liv om jag inte sabbat det.
Det blev för mycket krav.
Men jag ville inte släppa taget om dig.
En låt som beskriver hur allt var när jag var tvungen att släppa dig, men inte vågade ta steget ut.
Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är
Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar I tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans
Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig I
Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans
Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals
Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans
Ja, jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans
Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är
Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar I tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans
Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig I
Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans
Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals
Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans
Ja, jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans
Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans
Vad är det för fel?
Hallå!
Fattar inte hur jag kan vara så trött. Gick och duschade efter förra inlägget och pallade inte ens stå så satt där som ett fån. Sen gick jag ut och slängde mig i soffan med handduken runt mig. Snackade med Kulle så slapp sticka dit. Sen har jag sovit i en och en halv timme. Så nyss ringde mamma och väckte mig. Och avslöjade att jag sov. Nu vet när någon ringer och man sover jätteskönt men måste svara och så försöker man låta pigg. Jo, eller hur att jag gjorde. Mamma direkt ba "Sover du? Gud vad trött du låter!"
Fortfarande inte ätit något. Gick just och tittade in i kylen men vände snabbt om och la mig i soffan igen. Tror inte jag ska ta någon tablett ikväll. Verkar som att dom funkar i ett dygn efter. Nä men ska ta imorgon så får vi se. Annars får jag ringa till läkaren igen. Inte för att jag känner att jag har råd att betala fler tabletter, men ja.
Hoppas ni haft en bra dag iaf. :)
En tung dag
Idag är en sån dag då man inte vill träffa någon egenligen. Bara ligga hemma och ruttna. Tog min första tablett igår för att kunna sova. Men är egentligen mot ora och ångest. Och kunde verkligen inte stiga upp i morse. Vet inte om det berodde på tabletten eller vad det var, men känt mig halvt död hela dagen.
Även om jag inte har någon som helst lust eller ork så ska jag upp till Kulle och hämta min laddare idag. Hade behövt duscha först men till och med det känns för ansträngande. Inte kunnat äta något idag heller. Vill verkligen inte ha något. Usch. Så jävla tråkigt att vara fattig med. Orkar inte tänka på pengar, men gör det hela tiden.Vill inte. Vet att jag kommer ha skit dåligt med pengar denna månaden och ja alla månader fram över.
Tänkt på att flytta hem till Stockholm igen. Slippa tänka på pengar. Ha folk runt mig som får mig att må bra. Men jag vet inte. Vet inte alls vad som kommer hända när jag slutar skolan. Kommer inte ha några pengar ingenting. Vad ska jag då göra med lägenheten? Och om jag nu skulle flytta hem hur skulle jag ha råd att få hem alla mina saker? Så jävla mycket praktiska saker som snurrar runt i huvudet. Vill bara släppa allt och lägga mig ner och dö.
Nähä får väl slänga mig i duschen då..
Det är inte krav, det är förväntningar
När jag hittar någon jag tycker om så ser jag upp till dom. Jag ser något unikt hos personen och uppskattar det. Det är väl det positiva. Men det är även lätt att bli sviken. Man tror så gott om personen och sedan visar personen en sida man inte trodde att den hade. Och då blir man sårad. Jag har en förmåga att se något gott i människor. Och när dom sedan visar en sida jag inte trodde fanns så är det ett hårt slag. Någon man sett upp till så mycket. Som man ställt upp för.
Det du säger tror jag på. För att jag vill tro gott om dig. Är jag lättlurad då? Jag vill kunna känna tillit. Om du bara visste hur jag ser dig. Jag vill kunna tro på allt det du säger, men nu bevisar du motsattsen. Så vad ska jag då tro? Det är inga krav jag ställer, men jag tror så gott om dig att det är vad jag förväntar mig.
Jag har blivit sviken så många gånger tack vare detta. Jag vet inte om det är mig själv jag sviker när jag tror så gott om någon? Jag är rädd att jag snart inte kommer kunna lita på folk. Att vara snäll är alltid bra. Men att vara för snäll är inte alltid så bra. Det är lätt att bli uttnytjad. Den som utnyttjar det kanske inte ens själv är medveten om det. Jag är en sån människa att om jag vet att någon har det tufft. Så gör jag allt för att hjälpa. Men när man märker att man bara ger, men aldrig får något tillbaka så börjar man undra. "Vad är det egentligen för vänner man har?"
Om jag tycker om någon så skulle jag kunna ge hela världen till den personen. Om jag så bara hade en middag kvar så skulle jag dela den med någon som behöver det. Även om jag visste att jag inte skulle ha något själv resten av månaden. Så skulle jag ge det lilla jag har. Ibland undrar jag om folk förstår hur lite jag har, men trotts det delar med mig av de. Nu menar jag inte bara mat, pengar och sånt utan allt.
Om jag har en vän jag verkligen tycker om/ älskar så vill jag att den personen ska veta det. Och då känns det som att det inte räcker med ord. Då vill jag köpa saker, göra mat, på något sätt visa att det är så det är.
Har hänt många gånger att jag vet att någon av mina vänner väldigt gärna vill ha något, men inte har råd eller kan få det. Då tex får jag den känslan att jag vill ge personen det. Även om jag vet att jag egentligen inte har råd eller kan.
Jag hatar att be om hjälp. Fast jag ibland måste. Och självklart så gör jag det. Men inte i onödan. Jag vill inte vara en börda för någon annan. För ett tag sen fick jag höra att jag måste klara mig själv och stå på egna ben. Att jag inte alltid kan få hjälp. Och det satte sig väldigt i mig. För jag har alltd hatat att be om hjälp, men när jag inte får den hjälp jag tror att jag ska få kan jag kanske ses som att jag kräver hjälp, men det är inte så det är. Utan om jag behöver hjälp går jag till den personen jag tror kan hjälpa mig med just detta och sedan märker att inte så var fallet så blir jag förvirrad. För personen kan hjälpa, men väljer att inte göra det. Då känner jag som jag beskrev ovan. Att jag tror för gott om folk.
Just nu vet jag inte riktigt vad jag svamlar om för att jag känner så många olika känslor att jag inte vet vad det är jag känner. Det enda jag vet är att jag gör allt jag kan för att hjälpa dom som behöver det och då antar jag att jag hoppas och tror att jag ska få samma sak tillbaka.
Jag har alltid fått ta stort ansvar. Mer än jag borde och mer än dom flesta. Jag har alltd varit självständig och lillgammal. Jag är glad för det, men ibland är det skönt att ha någon att luta sig mot när stormen är som värst.
Helgen!
Hallå hallå! :)
Haft en trevlig helg! I fredags så kom Rebecka hit en stund och vi stack nere till Vv efter att vi ätit osv. Var något band som spelade. Haha, dom föll inte mig i smaken direkt men men :) Sen var jag bara hemma och slappade resten av kvällen.
I lördags så skulle jag börja mitt nya jobb som reklamutdelare! Haha! Vilket skämt det var asså. Skulle gå med denna fucking vagnen upp till Vilboken! Den sträckan tar drygt tjugo min att gå utan vagn. Och med denna vagnen tog det typ en timme! Jag trodde jag skulle dö. Hjälpte inte direkt med dessa satans backar. Och är ju ändå en "fin liten" backe upp till Vilboken. Helt genom sur var jag. Och tror ni jag hittade eller? Fattade ingenting av den äckliga kartan. Och när jag är som mest förtvivlad ringer mamma.
M- Hej! Skulle bara se att du var ute och delade ut reklamen.
J- Jaa, det gör jag.. Men det går inte så jävla bra.. "med gråten i halsen"
M- Nähä, vadå då?
J- "Börjar stor lipa" Först har jag släppat upp denna jävla vagnen till Vilboken som egentligen ska ta tjugo min att gå som nu har tagit en timme. Sen hittar jag inte ett jävla skit. Vet inte ens om det är här jag ska va!! Och dom sa att det skulle ta en timme att dela ut ungefär! De är fan va det har tagit att gå upp hit! Och vägarna ligger jättelångt ifrån varandra! "lipar ännu mer"
Haha, helt förstörd var jag. Men mamma övertalade mig att våga ringa till dom som har reklamen och säga att jag inte kan göra det och förklara varför. Kan ju bara säga att han jag pratade med måste trott att jag var en riktigt dum Stockholmare! Men efter att han försökt förklara för mig 100 gånger så sa jag bara att ni får hitta en ersättare.
Gick hem sen. Eller ja efter att jag var med om en vidrig sak!
Var sjukt pissnödig. Så jag knackade på en dörr och frågade om jag kunde låna toaletten. (pinsamt) Och då var det en gammal tant som öppnade. Och först förstod hon inte vad jag menade för hon kunde inte så bra svenska. Men efter ett tag fattade hon och bjöd in mig. Jag tackade så väldigt myket och gick in på toan. Och jag höll fan på spy! Det var seriöst bajs över heela toaringen. På handfatet och allting. Jag är inte kräkmagad och har torkat många gamla i röven, men detta var helt sjukt. Först och främst var jag inte beredd och sen var det inte lite. Stackars tanten.. :( Gick ut ganska fort och tackade ännu en gång. Tycker synd om henne. Hon borde få komma in på något hem. Usch!
Aja, sen på kvällen så stack jag till Fiha och Peter. Spelade monopol och hade de trevligt! :) Träffade Fihas mamma och Sebbe. Trevligt! Dock hade han en stor jävkla hund. Jag är inte den som är rädd för hundar. Men lite respekt har man ju för så stora. Dock överraskade jag mig själv lite för hunden började hoppa upp på mig och grejer, men jag sa till den flera gånger och knuffade bort den. Och den rösten jag hade brukar jag inte våga ha till hundar jag inte känner och inte göra så heller, men nu vågade jag. Kom på mig själv sen ba äh vad gjorde jag nu? Tänk om den varit aggressiv eller något! Haha.
När jag kom hem idag gick jag och la mig somnade efter en liten stund. Var inte meningen, men satan va skönt det var. Sen stack jag till Vv. Laddade mobilen där eftersom att jag glömde min laddare hos Kulle i torsdags. Och han behagar inte att svara när man försöker få tag i honom.. Satt även och snackade med Maja, Nathalie och ett par till. Drack en jäkla massa kaffe med! Inte bra att det är gratis, eller jo, hehe! :)
Kollade även på Arne Dahl nu ikväll. Var bra, dock är det en del kvar. Men nu ska jag lägga mig. Ska upp till läkaren imorgon!
Hörs imorgon! :)
Min bekännelse till mig själv.
Jag har slutat att anstränga mig i saker som jag borde. Det känns som att när jag väl gör det så är jag ändå inte tillräckligt bra. Så varför ens försöka? På något sätt så känns det som att jag alltid misslyckas. Vad jag än gör så är jag inte tillräcklig. Jag känner mig nästan alltid underlägsen alla andra. Känns som att dom har något som inte jag har.
Det är något jag kämpar med varje dag. Att intala mig själv att jag är bra, att jag är bra precis som jag är. Men det brukar oftast sluta med att jag tänker "Vem försöker jag lura? Jag är inte så bra som alla andra. Inte lika smal, snygg, duktig, smart."
Med dessa tankarna så måste jag hela tiden överträffa mig själv. Och när jag inser att jag ännu en gång misslyckats så faller jag ner ett steg i min egen lilla skala. Det kan vara så simpla saker. Behöver inte vara något stort.
Hur blev jag såhär? Vad har gjort mig så nertryckt i mig själv? Under dom senaste månaderna har jag börjat inse sånna här saker. Och försökt förstå mig på det. Vad det kommer ifrån och varför. Och det känns faktiskt bra. Att jag har insikt i hur jag är och börjar förstå mig på varför.
Jag är nog väldigt speciell tror jag. Övertänker lätt saker. Små saker blir till stora ibland liksom. Bara en kommentar från någon kan uppehålla mina tankar en längre tid. Jag gör nog ibland saker mer komplicerade än var dom egentligen är. Ingen bra egenskap! Har även börjat fundera på om jag har någon diagnos. Är ju inte helt omöjligt. Var och varannan människa springer ju omkring med massa diagnoser och bokstäver nu för tiden. Varför inte jag liksom? Eller så är jag bara så ärrad. Vad vet jag. Skadar ju inte att testa sig.
Detta är något jag aldrig uttryckt förut. Till någon. Och egentligen så vet jag inte om jag borde publicera detta inlägget. Kommer det att komma tillbaka till mig som något negativt?
Jag tror att det är bra för mig att få ur mig det här. Tror det på något sätt kan få mig att bearbeta mig själv. Se mig själv och vad jag behöver jobba med hos mig själv.
Jag har mina brister. Absolut, men ett hopplöst fall är jag nog inte.
Du fick mig att känna mig älskad.
Dom säger att jag ska glömma dig, men hur ska jag kunna glömma dig? Efter allt som hänt och allt vi gått igenom tillsammans. Jag kan inte det. Det är inte de att jag är kär. Det är jag inte, men du kommer alltid vara speciell för mig. Varför ska man glömma någon som betyder något?
Ibland känns det som att ingen kan vara den jag vill att dom ska vara. Att ingen kan ge mig det du gav mig. Jag vill bara känna det jag kände för dig med någon annan. Är det för mycket begärt? Jag saknar det. Den där känslan av att vara älskad av någon. Varför kan jag inte få känna det? Känna att någon vill ha mig lika mycket som jag vill ha den. Veta att man betyder något. Det är allt jag vill ha. När jag hade det behövde jag inget annat.
Den glädjen jag kände då. Den går inte beskriva.
Saknar att sakna, saknar att älska.
Du fick mig att känna allt det där jag saknar nu.
Vila i frid Sebastian
För några dagar sen när jag loggade in på fb så hade en vän skrivit en text om en barndomsvän. Deras minnen osv. Och avslutade med vila i frid. När jag läste det så fattade jag ingenting. Kände nämligen denna killen han skrev om när jag var mindre. Tänkte att det var ett skämt. Så jag fortsätter bläddra ner och ser återigen en text till Sebastian. Den känslan jag fick då var en konstig känsla. Det var verkligen sant.
Detta påverkar mig ganska mycket faktiskt. Även om vi inte känt varandra på så många år så blir jag riktigt ledsen. Vi gick i samma klass och han var den snälla killen som ändå var lite tuff sådär. När jag tänker på det som hänt så kan jag inte förstå det. Han var inte sån. Någon som gjorde så. Tycker så synd om hans familj. Hans bror. Och alla hans vänner. Varje dag sen detta hände lägger folk upp bilder på honom och att dom varit och tänt ljus. Jag vet inte varför det påverkat mig så mycket som det gjort. Finns nog anledningar, men inget jag vill ta upp här.
Det jag vill säga är att jag verkligen beklagar sorgen till alla dom som kände honom. Vill inte tänka på hur dåligt man mått om han hade varit min vän än idag.
Var rädda om varandra. Och berätta hellre en gång för mycket än för lite hur mycket du tycker om någon och vad personen betyder för dig.
Hoppas du har funnit frid Sebastian Blaszkowski! <3
Ibland är man bara för snurrig!
Heej! :)
Dålig uppdatering som valigt, men så är det. Skriver när jag hinner och har lust helt enkelt!
Helgen har jag spenderat med Rebecka, Sonny, Freddi, Kulle, Veronica med flera. Vissa mer vissa mindre. Haft de trevligt iaf. :)
I fredags när jag och Rebecka skulle åka hem till mig så insåg jag att jag tappat bort mitt busskort. Letade då, letade lite i lördags och igår. Men kunde verkligen inte hitta de. Ringde till min lärare idag och lämnade ett röstmeddelande och sa att jag tappat bort det och att jag inte har råd att betala resan fram och tillbaka till skolan. Men att jag skulle leta vidare. Letade i typ fem min till. Tänkte verkligen igenom när jag hade det sist osv. Stack ner handen i jackfickan och det första jag får upp är mitt busskort! Heeelt otroligt! Hur kunde jag missa de? Kollat igenom fickorna hundra gånger! Haha, jaja nu har jag hittat det iaf! Tur det. Hade inte haft råd att skaffa ett nytt.
Idag ska jag nog bara vara hemma och ta det lugnt. Pallar nog inte göra något. Bara ligga här som en soffpotatis/softpotatis! Vilket säger man? Båda låter rimligt? Haha!
Ska nog bara städa lite här kanske. Inte ens packat upp väskan sen jag kom hem från Stockholm. Usch, orkar inte haha!
Ha det fint! :)
Passa er där ute, vem vet de kanske är du? ;)
Då far jag hem igen då.
Heej! :)
Varit dålig på att uppdatera, men man får ju ta vara på tiden när man väl är hemma och hälsar på. :). Varit riktigt kul! Kommer bli skönt att komma hem också. Saknat alla tokiga idioter hemma! ;)
Den senaste veckan har varit lugn. Bara umgåtts med Peter och Paula. Och andra såklart, men främst dom.
Var uppe på puben med Peter, Patrik, Paula, Linus, Alexandra. Tror de va alla? :O. Men sen så stack vi hem till Paula när dom stängde och satt där. Vi och några till. Var trevligt. :) drack lite för mycket bara. Hade ingen balans, haha men annars skötte jag mig! ;) dansade och hade mig bara! Haha. Lite roligt ska man väl ha?
Nu sitter jag på tåget påväg in till stan. Tung väska har jag iaf! Men som tur var så köpte jag en riktig resväska. Annars hade det blivit jobbigt. Lila var den hihi! Väldigt färgglad är jag. Röd jacka, lila resväska och rosa "handväska" haha.
Hörs snart igen!
