IdaJennyMarieBerglund

Jag har slutat att anstränga mig i saker som jag borde. Det känns som att när jag väl gör det så är jag ändå inte tillräckligt bra. Så varför ens försöka? På något sätt så känns det som att jag alltid misslyckas. Vad jag än gör så är jag inte tillräcklig. Jag känner mig nästan alltid underlägsen alla andra. Känns som att dom har något som inte jag har.

Det är något jag kämpar med varje dag. Att intala mig själv att jag är bra, att jag är bra precis som jag är. Men det brukar oftast sluta med att jag tänker "Vem försöker jag lura? Jag är inte så bra som alla andra. Inte lika smal, snygg, duktig, smart." 

Med dessa tankarna så måste jag hela tiden överträffa mig själv. Och när jag inser att jag ännu en gång misslyckats så faller jag ner ett steg i min egen lilla skala. Det kan vara så simpla saker. Behöver inte vara något stort. 

Hur blev jag såhär? Vad har gjort mig så nertryckt i mig själv? Under dom senaste månaderna har jag börjat inse sånna här saker. Och försökt förstå mig på det. Vad det kommer ifrån och varför. Och det känns faktiskt bra. Att jag har insikt i hur jag är och börjar förstå mig på varför.

Jag är nog väldigt speciell tror jag. Övertänker lätt saker. Små saker blir till stora ibland liksom. Bara en kommentar från någon kan uppehålla mina tankar en längre tid. Jag gör nog ibland saker mer komplicerade än var dom egentligen är. Ingen bra egenskap!  Har även börjat fundera på om jag har någon diagnos. Är ju inte helt omöjligt. Var och varannan människa springer ju omkring med massa diagnoser och bokstäver nu för tiden. Varför inte jag liksom? Eller så är jag bara så ärrad. Vad vet jag. Skadar ju inte att testa sig. 

Detta är något jag aldrig uttryckt förut. Till någon. Och egentligen så vet jag inte om jag borde publicera detta inlägget. Kommer det att komma tillbaka till mig som något negativt? 

Jag tror att det är bra för mig att få ur mig det här. Tror det på något sätt kan få mig att bearbeta mig själv. Se mig själv och vad jag behöver jobba med hos mig själv.

 

Jag har mina brister. Absolut, men ett hopplöst fall är jag nog inte.