IdaJennyMarieBerglund

Det är nämligen den 18. Och då tillägnar jag en extra tanke till mormor idag.

Det är 4 år och nio månader sen du lämnade oss i stor sorg och saknad.

Dom säger att tiden läker alla sår, men så är inte fallet.

Jag kan gråta lika mycket idag över att du lämnat oss som för nästan fem år sen. Och vara så sjukt ledsen.

Kan inte förstå att det var nästan fem år sen du lämnade oss.

Jag tänker på dig VARJE dag.

Utan dig i mitt liv vet jag inte vart jag hamnat.

Du fanns alltid där.

Du var inte bara en mormor, du var också min bästa vän.

Om du varit här nu hade allt varit så mycket annorlunda. Då hade inte saker hänt som hänt nu.

Det vet jag.

Om det hade hänt hade du aldrig lämnat mig för det.

Jag tänkte aldrig tanken att jag skulle behöva leva utan dig.

Men det kanske man aldrig gör?

Det är så mycket som jag vill säga.

Så mycket som är osagt.

Jag hade verkligen behövt dig nu.

Det gör ont i mig att veta att du inte kommer uppleva min student, när jag går på balen, när jag får barn och allt det som jag ville dela med dig.

Men tro mig du kommer att vara med mig då, i mina tankar.

Och jag kommer titta upp mot himlen och tillägna en extra tanke till dig.

Det kommer nog aldrig att betyda så mycket som det skulle gjort om du var här.

Jag är så ledsen för att jag svikigt dig och inte varit den jag tror att du ville att jag skulle vara.

Men jag försöker verkligen nu.

Och det hoppas jag att du ser.

En dag kommer jag tillägna något alldeles speciellt till dig.

Du ska få se.

Jag älskar dig mormor.

Nu och föralltid!! <3