Jag vet fan inte vad jag känner eller vill.
Det har alltid varit något speciellt med dig. Sedan första gången jag träffade dig. Men jag vet inte när det hände, eller så kanske jag inte vågat erkänna för mig själv att jag faktiskt varit kär i dig hela tiden.
Jag har inte velat förstöra något. Sabba det vi "har". Men igår fick en person mig att tänka till. Att jag inte ska slösa bort tiden. Att jag ska tro på mig själv. Men det är svårt. Varför skulle jag ha turen? Någonting säger mig att det finns hopp. Det är som att djävulen står på min ena axel och ängeln på min andra. Är det bara så att jag så gärna vill att det ska vara så eller är det verkligen så?..
Antar att det bara är att vänta och se. Men väntan kan vara jobbigt och man kan hinna göra många misstag.
=/
Kommentarer
Trackback
