Jag minns, gör du?
Jag minns när du såg på mig och sa att du älskade mig.
Jag såg att det var sant.
Dina ögon sa allt.
Jag behövde aldrig tvivla.
Det var vi.
När du mötte mig på flygplatsen, lyckan som fanns där då går inte att beskriva.
Första sommaren var obeskrivlig.
Du var stolt över att jag var din och jag var stolt över att du var min.
Du stod alltid vid min sida när jag som mest behövde dig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du gav mig.
Varje gång du spelade Ras Cricket Skin skin så smälte jag.
Vi var ifrån varandra i månader, men vi slutade aldrig älska varandra.
Men plötsligt var allt som bort blåst.
Många gånger var det tufft.
Allt var inte alltid en dans på rosor.
Men det bra vi hade gott gjorde de dåliga stunderna.
Om någon sagt till mig för tre år sedan at det skulle sluta såhär hade jag inte trott dom.
Jag är så glad för det vi hade och allt du gav mig.
Du var en stjärna.
Du gjorde allt för mig.
Mycket mer än vad man kan begära.
Jag trodde aldrig att du inte skulle vara en de av mitt liv.
Jag säger inte att det är ditt fel.
Det är bådas.
Men det hade kunnat vara annorlunda nu om du bara hade velat lyssna.
Jag vet att du hade förstått.
Den killen som jag kände hade förstått.
Frågan är om den killen fortfarande finns?
Det vet jag inte, och jag vet inte om jag någonsin kommer att få veta.
Och det gör ont i mig att jag förlorat dig.
Kärleken var så stark, men kärlek kan dö.
Men att inte ha dig i mitt liv...
Jag har inte kunnat gråta för att jag varit så beslutsam om att vara stark.
Men jag gråter nu.
Du är den som jag mest behövt nu när allt är som det är.
Och allt är så mycket svårare när du inte finns här.
Jag vet varför det blev såhär, men jag hade inget val och det önskar jag att du förstod.
Det finns så mycket jag vill säga, men orden kommer inte fram.
Jag känner mig så svag.
Och jag vet inte hur mycket längre jag orkar vara stark.
Det känns som att jag undviker det oundvikliga.
Kanske måste jag ta min väska och åka tillbaka.
Men jag vill inte. Jag vill inte lämna allt jag har här.
Jag har inte dig, men du kommer alltid vara anledningen till att jag kom hit från början.
Och om jag tar min väska och åker vad har jag då?
Jag har så mycket här, men ändå så lite.
Jag har lämnat min bästavän en gång och jag vill inte göra det igen.
För jag vet hur ont det gör.
Så ont att jag inte ens kunde förmå mig att säga hejdå när jag åkte förra gången.
Jag har inget kvar därifrån jag kommer.
Jag har inte mycket här heller, men tillräckligt för att det ska göra för ont att lämna.
Kommentarer
Trackback
