Min novell!<3
Borta med vinden.
Jag öppnar ögonen och känner hur det dunkar i huvudet. Jag är kall och stel i hela kroppen, nästan orörlig. Jag blinkar till men ändå ser jag inget ljus. Har jag fortfarande ögonen stängda? Det är så mörkt att man kan tro att jag ligger i ett helt svart rum med svarta väggar. Jag känner mig fram på golvet försöker hitta en dörr en vägg vad som helst. Det känns som att jag kryper omkring hur länge som helst på golvet, men antagligen så är det kanske bara någon minut.
- Snälla, snälla släpp mig!
- Håll käften innan jag drar av dig allt hår din jävla slyna! Han släppte mitt hår och tog tag i min arm istället.
- Vem fan är du och vad fan tror du att du gör? Skrek jag och slog och sparkade vilt omkring mig.
- Nu håller du din lilla käft stängd! Annars ligger du jävligt illa till. Han tog ett nytt grepp och slet ut mig ur rummet. Tårarna rann ner för kinderna och jag kände att det inte var någon som helst ide att ens kämpa i mot för han var en ganska stark kille, men jag hade fortfarande ingen aning om vem han var eller hur han såg ut. Han bad mig att resa mig upp och jag gjorde som han sa.
- Gå, sa han lugnt.
- Vart ska jag? sa jag och stod kvar vänd mot trappan.
- Snälla kan du inte bara gå ner? sa han och knuffade till mig.
- Om du berättar för mig vart jag ska? Så kan jag ta och gå ner för den här jävla trappan.
- Till köket ska du, fattar du? Köket, låter det farligt eller? Sa han och knuffade mig hårdare den här gången. Jag föll ner för trappan. Trappan var dock inte så lång så han kom ner precis efter mig.Han tog tag i mig och drog mig från hallen till köket. Han tar tag i båda mina armar och drar mig upp så att jag ska ställa mig upp på mina skakiga ben. Det rinner blod från mitt huvud och det känns som att det snart ska sprängas. När jag inte hjälper till att försöka resa mig upp slänger han in mitt huvud i bordet som står framför mig. Jag känner hur huvudet faller mot trägolvet. Vaxduken på bordet har små rosa blommor och grön bakgrund. Det är det enda jag ser i rummet. Det känns som att jag har svimmat när jag ligger där på golvet och tittar på den rosa gröna vaxduken. Jag vet inte hur länge jag ligger där på golvet. Det enda jag vet är att jag faller in i djupsömn. Och försvinner bort från verkligheten.
- Gumman!
- Var är jag? säger jag rossligt samtidigt som jag försöker slå upp mina tunga ögonlock och bländas av ljuset i rummet. Jag blundar igen och väntar på svar.
- Sjukhuset, gumman. Allt kommer att bli bra.
Rösten är välbekant, men jag kan inte höra vem det är.
- Vem? är det enda jag får ur mig. Jag är torr i munnen och smärtan i kroppen är hemsk. Personen som sitter bredvid mig tar upp min högra hand och lägger sin handflata mot min.
- Mamma, kvider jag.
- Så jag. Jag är här hos dig, sa mamma med hes röst. Mamma brukade alltid lägga sin handflata mot min, varje kväll när jag var liten och skulle sova. Hon brukade säga att mina små händer en dag skulle fylla upp hennes. Och nu hade dom gjort det.
- Mia? Du måste vakna nu.
- Va? sa jag som blev lika förvånad över det starka ljuset i rummet när jag öppnade ögonen den här gången också.
- Polisen är här och vill att du svarar på några frågor. Orkar du det?
Jag blev helt stel. Polisen? Det kändes som allt bara hade varit en dröm.
- Ja, det är klart, sa jag och gäspade stort. Mamma gick ut ur rummet och kom tillbaka några minuter senare med ett glas vatten i handen och två poliser. Hon ställde ner vattenglaset och log mot mig och gick sedan ut ur rummet och lämnade mig med dom två poliserna som stod vid sidan av min säng.
- Hejsan, jag heter Anders och det här är Peter.
- Hej, sa jag med en liten och svag röst.
- Jo, anledningen till att vi är här förstår du nog.
Jag kollade på Anders och suckade tyst. Fattade han inte att det var jobbigt som det var? Han var ju ändå polis, men han hade väl varit med om såna här fall tusen gånger och tappat medkänslan med tiden.
- Så skulle du kunna berätta vad du minns? Han tog en kort paus och satte sig på en stol som stod en bit från sängen. Vart det inträffade? Hur han såg ut? Något du minns bara?
Jag kände mig förvirrad. Vad hade jag att berätta? Jag visste ju ingenting.
- Jag var på väg hem från skolan efter att ha träffat några av mina vänner, eller asså jag stod utanför skolan med dom och väntade på deras buss. Sedan gick jag hem. Jag stannade inte, såg ingen, pratade inte med någon. Jag vet med andra ord ingenting. Det enda jag vet är att det plötsligt blev svart.
Jag började bli nervös och fingrade på den ena slangen som var dragen från en maskin till mig.
- Du ska nog inte göra sådär, sa den andra polisen Peter.
- Nej ja.. Äh, du har nog rätt. Fan jag var riktigt nervös nu.
- Var det någon som gick av bussen som gick samma väg som du? Kanske innan dig?
- Äh nej, inte vad jag kan minnas.
Jag försökte lägga mig ordentligt i sängen. Täcket och lakanet var vitt. Allt i rummet var väldigt ljust. Utanför fönstret gungade en stor björk. Det var inte alls länge sen alla löv börjat slå ut, kanske två veckor sen. Det var i början av maj. Träden hade med andra ord slagit ut ganska tidigt i år.
- Mia?
- Va? Äh, förlåt jag är lite trött, svarade jag genast när jag förstod att jag satt i min egen lilla drömvärld.
- Ja, det förstår vi. Du ska få fortsätta vila så får du och din mamma komma ner till stationen och kolla på lite bilder, när du blivit bättre.
- Mamma?
- Ja?
- Jag vill inte gå till polisstationen idag!
- Du måste det. För din egen skull Mia. Du har ju inte pratat någonting sen det där hände? Inte ens på sjukhuset när vi hade massor med tid.
- Men vad fan ska jag säga då? va? jag började bli riktigt irriterad på att hon pressat mig så den senaste tiden, speciellt när jag låg på sjukhuset.
Jag hade fått åka hem i tisdag och nu var det torsdag. Mamma hade ringt ner och pratat med en polis och bestämt att vi skulle komma ner idag. Jag känner hur det klumpar sig i magen på mig. Stegen blev allt tyngre och tyngre för varje steg jag tar och jag ville bara vända mig om och springa därifrån. Mamma kände nog min oro. Hon tar min hand och rufsade till mitt hår som hon alltid hade gjort förr. Innan jag hade blivit den där jobbiga tonårstjejen som hon brukade säga. Det kändes ändå bra att gå där på gatan med min mamma och bara få vara liten igen, hålla henne i handen och hoppas att allt skulle bli bra. Det blåste, träden svajade och solen lyste i mitt ansikte. Vi gick förbi lekplatsen där vi brukade leka när vi var små. (Jag och min bästa vän Emelie) Jag saknade våran tid tillsammans. Emelie hade flyttat när vi precis skulle börja trean. Hon var egenlien ganska olik mig. Ganska lång och smal. Jag var mer åt det mulliga hållet. Och dessutom ganska kort. Det hade varit hemskt när hon flyttade. Jag hade bara henne. Jag fick börja försöka hitta nya vänner och till slut hade jag väl kommit över henne, antar jag.
- Känner du igen någon?
- Nej, jag är hemskt ledsen, men jag gör faktiskt inte det.
- Du ska inte säga till mig att du är ledsen för att du inte hittar honom. Du skall vara ledsen för din egen skull. Det är för din skull som vi letar, sa Anders.
Jag känner hur jag rodnar. Vad fan håller jag på med? Klart dom gör det för min skull.
- Nej, du nu har du kollat alla foton på personer som är registrerade hos oss. Just nu finns det inte så mycket vi kan göra. Men om du skulle komma på något så är det bara höra av sig till mig. Ni har mitt nummer va?
- Ja, det har vi, sa mamma med en sammanbiten röst.
Hon var nog lite irriterad för att dom inte kunde göra något mer, men det kunde ju inte dom rå för, att jag inte kände igen någon. Det kunde ju dock inte jag heller.
- Dom kommer inte att hitta honom.
- Va? mamma lät förvånad.
- Dom kommer inte att hitta honom, svarade jag hårt.
- Men hur kan du veta det? Mamma stannade till.
- För vi har ingen aning om vem det är såklart, sa jag spydigt.
- Nej, men det kan ju komma in tips och sånt ju?
- Äh, skitsnack! Klart det inte gör, det är ju inte direkt många som bor här om du inte märkt det?
När jag la mig i sängen den kvällen var det sista jag tänka att ingenting kommer någonsin kunna bli som det var. Jag kommer aldrig att berätta för någon vad som egentligen hände och vem det var. Även om jag vet.
//
Ida Berglund
